Den inre sabotören är en del av det mänskliga psyket som undergräver en persons fötter på hans väg till lycka. Du vet...allt är igång, saker faller på plats, och plötsligt finns det ett tvingande behov av att skapa en konflikt, till exempel. Det blir förvirrande. Logiskt sett är det tydligt för alla att vi önskar de fina sakerna för oss själva och för våra nära och kära, och plötsligt kommer dagen då du tydligt märker en del av dig som vill skada, förstöra och skada. Han viskar lösningar till dig som skapar kaos och smärta och känner till och med tillfredsställelse när något inte fungerar eller när han kan skada någon annan. I mitt liv framträdde det mest aktivt i nära relationer med kvinnor som ett regelbundet förekommande tvångsmässigt behov av att slåss och skada.

Men vem är egentligen denna inre sabotör?

Låt oss titta på det så här. Livskraft flödar genom var och en av oss och visar sig på något sätt. Att manifestera är naturligt. Det är livskraftens dans. Men som barn var vi kraftigt begränsade i vårt uttryck, och denna begränsning förvärrades ofta av olika traumatiska upplevelser - vi blev slagna när vi visade livlighet, förnedrade för att vi uttryckte vår sexualitet etc. Vi leddes helt enkelt till att vara "bra", vilket ibland innebar det tyvärr att man var tyst och inte rörde sig för mycket. Vi tvingades tro på saker som vi inte kunde förstå med vår barnsliga kunskap eller till och med motsatte vår förmåga att uppfatta intuitivt. Vi tvingades också acceptera dem och så en dag hände det att de vuxnas värld helt enkelt slog sönder några av oss.

I det ögonblicket hände något mycket intressant. För att inte utsätta oss för ytterligare fara att bli traumatiserade var vi tvungna att börja vara "bra". Men för att detta skulle vara möjligt var vi tvungna att trycka bort vissa aspekter av vår livskraft. Vi var tvungna att gömma vissa delar av oss själva! Momentet för intern splittring har kommit. Vi blev två. Det goda och det onda. Och var tror du att de onda har tagit vägen? De blev skuggor, just de skuggorna som stör dig i vuxen ålder och undergräver dina fötter.

Ett mirakel, eller hur? Vi tenderar ofta att se inre sabotörer som något dåligt som vi måste bli av med, när de är förträngda barndelar som väntar på att bli accepterade! Vad mer, vi väntar på dem också! De blir arga för att dra uppmärksamhet till sig själva. Det gör oss arga att lägga märke till att vi bär med oss ​​något som är värt att återupptäcka. Eftersom de bär på olika viktiga egenskaper som vi naturligtvis saknar i vårt vanliga förträngda ("vuxna") tillstånd - har vi ingen kontakt med dem.

Detta är en viktig punkt. Sabotören bär på en viss förlorad egenskap, och detta kan upptäckas i de ögonblick då han är aktiv. Dessa fördrivna egenskaper kallas "förlorade delar av själen" i shamanistiska termer. I tider av stormar är det möjligt att lära av sabotören. Den har något som du saknar vid andra tillfällen och du behöver inte ens veta om det. Hur får man tillbaka denna förlorade kvalitet? En sådan integrationsprocess kräver ofta mer uppmärksamhet. Dessa bortglömda delar är i direkt kontakt med minnen av traumat som tvingade dem att gömma sig. I integrationsprocessen finns det inget annat sätt än att släppa detta trauma.

Trauma tenderar att upprepa sig med tiden. Därav den frekventa upplevelsen av sabotören som en hungrig enhet som försöker skapa situationer som liknar dem som ledde till hans skapelse. Det är lite av ett mysterium tills man blir mer bekant med hur sinnet fungerar. Det mänskliga sinnet är en storslagen inspelnings- och utvärderingsenhet som bara upprepar inlärda mönster. Det bara upprepas! Det är upp till oss att stoppa dessa destruktiva planer. Proceduren är fortfarande densamma. Först måste du inse vad som händer och stoppa den tvångsmässiga tendensen. I det ögonblicket dyker ofta den känslomässiga aspekten upp som driver hela mekanismen – traumat. Trauma måste kännas med förståelse. Det är här läkningen ligger.

För att sådan healing ska bli framgångsrik behöver en vuxen en viss grad av inre stabilitet. Det är nödvändigt att ha åtminstone ett visst avstånd från känslor - förankring i betraktarens medvetande. (Det är här en bra terapeut kan vara ett värdefullt stöd.) Annars kommer personen att tro att de mer framväxande känslorna är verkligheten som äger rum i nuet och allt kommer bara att upprepa sig utan att skriva om det destruktiva schemat. Du biter någon igen, du blir full på bryggan igen, du ljuger för någon igen...

Det är därför det är så viktigt att stärka kontakten med medvetandet som sådant. Det skapar distans till känslor, som bara är ett lager av verkligheten. Då är det möjligt att uppleva dem rent och de har inte längre makten att dra in en person i en karusell av förvirring. Nyckeln är att fokusera uppmärksamheten på "vad man är medveten om." Vad är medveten om dina känslor? Stanna med det. Det är meditation.

Det mänskliga sinnets förmåga att projicera verkligheten utåt och bestämt tro att det det ser och uppfattar är sanningen är enorm. Det är därför det ibland är så utmanande att läka trauman. För att omskrivningen ska kunna ske behöver den "behandlade" inse att det han uppfattar när sabotören är aktiv är en bild (minne). I ett sådant ögonblick skapas avstånd och mer medvetenhet kommer in i situationen. Då kan ännu djupare känslolager släppas och sabotören upplöses gradvis. Integration sker och splittringen av livskraften försvinner. Slutet på schizofreni...

Överraskningen kan då vara att få reda på att sabotören faktiskt var du hela tiden och det som försökte bli av med honom och avvisa honom var bara en mental strategi för att vara "bra". En överlevnadsstrategi som du har kommit att betrakta som din egen med tiden. En befriande vändning är det inte? Plötsligt finns det ingen mörk skugga eftersom det som svärtade ner honom och kämpade mot honom finns inte längre. Det som verkligen behövde dö var den mentala tendensen att vara "bra". Sådana förändringar är krävande i proportion till djupet av trauma man en gång har lidit och kräver tålamod, lyhördhet, förståelse och ofta stor beslutsamhet. Men ögonblicken av inre förening som följer är en enorm gåva, och människor som manifesterar sådana vägar är ofta vandrande förebilder för samhället. Må kärlek och visdom vägleda oss – vår förmåga att omfamna verkligheten är mycket större än vi tror. Vi är diamanter i det grova som vi polerar med vår egen beslutsamhet att glänsa för den här världen...