Avskrift av del av föreläsningen: Livet är så roligt att jag bjuder företrädare för banker och försäkringsbolag att berätta för cheferna om Toltec-konceptet i världen.

Först sa jag att det var nonsens. Vad ska jag göra när jag sitter framför de människor som går för den prestationen? Och de sa till mig, Nej - nej, du vet, det är lite förändrat. Vi har en sådan träningscykel. Så jag närmade mig det för första gången för ungefär två år sedan och jag besökte de stora sparbankerna, försäkringsbolagen, bankerna, několik. Jag kan säga att både tiden är slut och de sista mötena som ägde rum nu i september och oktober 2013 ser redan ut från den filmen Vacker grön.

Det händer bara något som är svårt att tro. Du pratar med toppledningen om att pengar är en illusion. Du säger till bankirer: Jag behöver inte förklara att pengar inte existerar. De sitter bara och nickar i huvudet. Det säger ingen: Vad gör du för skit?

Nu pratade vi med ett stort försäkringsbolag och jag pratade om att försäkring var ett uttryck för rädsla. Vi försäkrar oss bara för att vi är rädda, och allt bygger på den rädslan. Och på första raden satt cheferna och nickade överens. Då loggar damen in och säger: Jo, men hur förändrar vi det nu, eller hur? För om vi plötsligt gör det plötsligt kommer det att bli stor förvirring. Vi måste lösa det på något sätt ...

Hela mötet i det stora försäkringsbolaget slutar med ett tal av försäkringsbolags verkställande direktör, som säger: Så om du kommer att komma till jobbet efter morgondagens föreläsning i morgon, tänk på det på något sätt, för vi kan inte fortsätta på det här sättet längre! Vi kan inte jaga varandra här och fånga ett ord och argumentera för varje kontrakt och hålla fast vid formuleringen. Det är allt så tråkigt för alla. Säger verkställande direktören.

Det händer att människor på dessa platser vet bättre än vi. De vet det för att de arbetar med den illusionen varje dag.

Källa: My marods, eller hur man (inte) blir en patient