Jaroslav Dušek i berättelsen om den kloka flickan skisserar han principen om förändring i ett hjärtlöst system baserat på kamp. För kampen är inte riktigt den verkliga fördelen. Tvärtom stärker kampen det oönskade. Kamp skapar alltid mer kamp. Våld skapar ett annat utrymme för våld och då är det väldigt svårt att förlåta...

En shaman från en infödd stam upptäcker att en glaciär slår ner mot stammen och att lägret måste flyttas. I det lägret bor lilla Anasta, som säger till sin farfar: "Jag kommer inte att följa med dig. Jag vill stanna här." Farfar: "Och varför?". Anasta: "Du lärde mig alltid, farfar, att vi människor skapar det utrymmet. Jag kommer att stoppa isberget. Jag trivs här.". Farfadern inser att hans barnbarn förverkligar i sin renhet en idé som han själv skapat och går med på att hon får stanna. Om det inte fungerar har han sin favoritmammut till sitt förfogande, som han kan åka på i en nödsituation.

Anasta sitter vänd mot isberget och bestämmer sig för att bekämpa det. Han kan känna hur glaciären andas - den går lätt framåt. Den lilla flickan trycker tillbaka honom mot honom. Men glaciären trycker mycket hårdare. Men plötsligt inser han: "Ah, det är så här jag ger dig styrka - styrkan att kämpa." Jag kommer inte att märka dig.” Hon vänder ryggen mot glaciären och börjar uppmärksamma växterna och utrymmet hon älskar så mycket. Glaciären stannar. Hennes medvetande sprider sig över hela territoriet och börjar skydda det utrymmet.